Obarmhärtigt

Till höger om ytterdörren, alldeles vid taknocken har vi fått nya hyresgäster. Ett par blåmesar har byggt bo, vi har sett dem kämpa med boet i ur och skur, alla dygnets ljusa timmar. De har med förkärlek använt hundpälsen som jag trimmat av mina hundar, mjukt och fint ska det vara, endast det bästa är gott nog för de små guldklimparna.

Mamman ruvade, vid ett tillfälle trodde vi katten hade varit där och tagit henne, vi stack upp handen, men nej då. Med sitt liv försvarade hon sina små ägg. De kläcktes 4 små söta (nåja) ungar. De gjorde verkligen skäl för namnet gamiga som fågelungar. Mamman och pappan kämpade konstant att mata dem. Hela dagarna var ett kämpande för att de skulle växa upp till fina små blåmesar.

Idag kom sonen in med tårar i ögonen, boet hade ramlat ner, ungarna hade dött. Min snart fjortonårige son satt på knäna på gräsmattan och grävde en grav till dem. Tårarna rann stilla, jag hörde hur han grät. Livet är obarmhärtligt ibland.

Stunden i solstolen nu på morgonen blev också en smärtsam sådan.  Blåmesen satt alldeles bredvid mig i busken med munnen full av mat, hon liksom frågade mig: -Var är de? Jag hittar dem inte? Hon flög upp till taknocken och letade febrilt som hon säkert gjort hela morgonen. Men boet var och är borta.

Och mitt hjärta värker..

Jag

..läste på en blogg om att bara vara. (Bara en bild av mig)

Jag har blivit bättre på att bara vara, åren har gått och jag har insett mer och mer att det är nu vi lever. Inte då, inte kommande utan NU.

Det är svårt, man vill gärna ha något att längta till, något där borta. Men hur ofta är det inte vägen dit som är det fina?

På mitt arbete tränar jag på detta varje dag. Att glädjas över de små tingen i livet, och det gör under med mig. Pröva en dag!  Att glädjas över de små tingen, de som finns där mitt framför ögonen.Nu är tiden at börja, nu finns det så mycket att njuta av, överallt.

 

 

 

Min hjälte

Jag minns hur jag kröp upp i ditt knä och lyssnade. Ingen kunde berätta sådana underbara fantasirika berättelser. Jag bara njöt. Förmodligen var det där jag grundade min enorma fantasi.

Ja, du var min stora hjälte, i många år var jag ”pappas flicka”. I tonåren ändrades allt. Som det brukar, då var män ”äckliga”. Även du. men du bara log och sa: Det går över. Jag älskar dig .

Nu gör det ont i hela mig, att se dig försvinna, se dig kämpa emot. Min fina pappa, jag saknar dig, den du var.

Om jag är rädd? Ja, när man ser det så nära, då är det oundvikligt att inte bli orolig. För det är en djävulsk sjukdom, att tappa allt. Utan att ha kontroll, kunna göra något. Bara flyta med.

Nöjd…

Sug på det ordet.

Jag gillar egentligen inte alls det, vill inte känna mig nöjd. Har man inte stannat upp då?

Slutat att sträva vidare. För det är väl något alla ska göra, sträva vidare? Hitta något som är bättre.

Eller så landar man i ordet nöjd och nöjer sig. Låter onekligen skönt. Men jag undrar egentligen om inte vi människor är rastlösa till vår natur.

Det är ju vägen till målet som är det viktiga, eller hur?

Vänner..

Efter ett samtal med en ”vän”, kom mina funderingar om just detta ämne upp. Vänner.

Vad är en vän?

Olika för oss alla kanske?

Med åren har antalet minskat avseevärt i min bekantskapskrets. Varför?Jag är mer kräsen tror jag. Bort med alla energitjuvar som dränerar mig på kraft. De som får mig att må dåligt. De som spelar spel. De som inte ger av sig själva. Bort,bort,bort.

För mig är en vän ärlig. Inte bara håller med. De ska finnas där, inte bara i medgångar utan även när det är jobbigt. Kanske mest då, för det är då man behöver dem som bäst. Det är inte så viktigt att alltid träffas(svårt i vissa delar av livet), men  en riktig vän har man kvar ändå.

Dagens….

Dagens motion: på liggunderlag kämpade tränade jag fram 2×10 situps. Sen något som liknade Jane Fonda bensprattel i luften. Det fick räcka, för idag. Jag satsar på träning varje dag. Hoppas att jag klarar det.

Dagens mat: Tryckte njöt av/ i mig en påse påskskum på 5 minuter. Undra just vad jag ska äta till middag? Funderar på grillade bananer och glass? From. Imorgon är godis återigen bannlyst här hemma. Iaf i den mängd som varit nu i helgen.

Dagens mat och träningsinlägg.

Ja, kanske är det dags…

Så enormt längesen jag skrev, tom. så långt att jag hade problem med att logga in här.

Jag har haft annat för mig, skolan tog mycket tid. Där fick jag göra mig av med alla mina ord istället.

Nu när skolan är slut inser jag hur mycket jag uppskattar min lediga tid. Mina lediga dagar. Så skönt att bara kunna sitta ner och fundera på allt, låta dagarna gå i ett makligt tempo. Men jag ångrar verkligen inte att jag började läsa, känner mig mycket säkrare nu i min yrkesroll. Precis det som var mitt mål.

Nu finns det andra projekt i mitt liv, angenäma sådana. Kanske berättar jag en annan dag. Kanske inte.

Igår, på jobbet, fann jag mig dock sittande och bläddrande i en katalog. Länge och väl. Blev sugen.

Gissa vad? Höstkurser till högskolan. Hmmm….