Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Eftertänksam

Många gånger under denna blöta, gråa höst har jag varit inne här på min blogg. Jag har stirrat på mina få inlägg och helt enkelt inte hittat ord till fler. Orden verkar tagit slut.

Livet mitt kanske har gått före, behovet har inte funnits iaf.

Jag läser gärna mina favoritbloggar regelbundet. Tänker på alla dessa vänner och bekanta jag fått genom bloggen. En del har jag regelbunden kontakt med, andra sporadisk. Många har jag på Fejjan, känns skönt att iaf ha vissa nära.

En del har satt djupa minnen i mitt hjärta. Något som jag absolut inte vill vara utan.

Jag läste att Mumlan lämnat oss, att hon somnat in i kretsen av sina närmsta. Hon var tapper in i det sista trots värk och elände.

Även hon en bloggare som är svårt att glömma. Som Islandsmamman sa:” Allt känns helt plötsligt lite mer tomt”. Vila i frid Mumlan.

Oväntat

Ser ni den lilla söta valpen däruppe? *pekar*

Hon var den sötaste valp jag sett, var med när hon föddes och föll direkt. Henne skulle jag ha! Fast det inte var planerat.

Hon var en vild krabat, högt och lågt såg man henne allt som oftast. När hon var 3 år fick hon 7 bedårande valpar, vi behöll en, Pippi. Hon var en jätteduktig hundmamma.

När hon var 7 år fick hon grön starr i ögonen. Värsta sjukdomen man kan drabbas av som hund och hundägare. Ena ögat blev så dåligt att vi fick ta bort det . Andra ögat fick droppar både morgon och kväll. Åkte fram och tillbaka till Djursjukhuset. I nio månader. Sen blev hon dålig en sista gång, trycket gick inte tillbaka så vi fick ta bort henne. Släppa taget. Så svårt. Grymt.

Nu har vi begravt henne på gräsmattan i trädgården, under äppelträdet. Varje dag går jag dit och pratar några ord med henne. Och minns. Söta Lisa, jag glömmer dig aldrig.

När man minst anar slår det till.

 När jag tror att jag är skonad från sådant, då slår det till dubbelt.

Hur ska jag tackla det?

Ja, jag vet inte, kanske är det bäst att göra som jag oftast gör.

Lugn och fin. Inte bli uppstressad innan vi vet osv.

Men nu är det faktiskt svårt.

Obarmhärtigt

Till höger om ytterdörren, alldeles vid taknocken har vi fått nya hyresgäster. Ett par blåmesar har byggt bo, vi har sett dem kämpa med boet i ur och skur, alla dygnets ljusa timmar. De har med förkärlek använt hundpälsen som jag trimmat av mina hundar, mjukt och fint ska det vara, endast det bästa är gott nog för de små guldklimparna.

Mamman ruvade, vid ett tillfälle trodde vi katten hade varit där och tagit henne, vi stack upp handen, men nej då. Med sitt liv försvarade hon sina små ägg. De kläcktes 4 små söta (nåja) ungar. De gjorde verkligen skäl för namnet gamiga som fågelungar. Mamman och pappan kämpade konstant att mata dem. Hela dagarna var ett kämpande för att de skulle växa upp till fina små blåmesar.

Idag kom sonen in med tårar i ögonen, boet hade ramlat ner, ungarna hade dött. Min snart fjortonårige son satt på knäna på gräsmattan och grävde en grav till dem. Tårarna rann stilla, jag hörde hur han grät. Livet är obarmhärtligt ibland.

Stunden i solstolen nu på morgonen blev också en smärtsam sådan.  Blåmesen satt alldeles bredvid mig i busken med munnen full av mat, hon liksom frågade mig: -Var är de? Jag hittar dem inte? Hon flög upp till taknocken och letade febrilt som hon säkert gjort hela morgonen. Men boet var och är borta.

Och mitt hjärta värker..

Jag

..läste på en blogg om att bara vara. (Bara en bild av mig)

Jag har blivit bättre på att bara vara, åren har gått och jag har insett mer och mer att det är nu vi lever. Inte då, inte kommande utan NU.

Det är svårt, man vill gärna ha något att längta till, något där borta. Men hur ofta är det inte vägen dit som är det fina?

På mitt arbete tränar jag på detta varje dag. Att glädjas över de små tingen i livet, och det gör under med mig. Pröva en dag!  Att glädjas över de små tingen, de som finns där mitt framför ögonen.Nu är tiden at börja, nu finns det så mycket att njuta av, överallt.

 

 

 

Min hjälte

Jag minns hur jag kröp upp i ditt knä och lyssnade. Ingen kunde berätta sådana underbara fantasirika berättelser. Jag bara njöt. Förmodligen var det där jag grundade min enorma fantasi.

Ja, du var min stora hjälte, i många år var jag ”pappas flicka”. I tonåren ändrades allt. Som det brukar, då var män ”äckliga”. Även du. men du bara log och sa: Det går över. Jag älskar dig .

Nu gör det ont i hela mig, att se dig försvinna, se dig kämpa emot. Min fina pappa, jag saknar dig, den du var.

Om jag är rädd? Ja, när man ser det så nära, då är det oundvikligt att inte bli orolig. För det är en djävulsk sjukdom, att tappa allt. Utan att ha kontroll, kunna göra något. Bara flyta med.

Nöjd…

Sug på det ordet.

Jag gillar egentligen inte alls det, vill inte känna mig nöjd. Har man inte stannat upp då?

Slutat att sträva vidare. För det är väl något alla ska göra, sträva vidare? Hitta något som är bättre.

Eller så landar man i ordet nöjd och nöjer sig. Låter onekligen skönt. Men jag undrar egentligen om inte vi människor är rastlösa till vår natur.

Det är ju vägen till målet som är det viktiga, eller hur?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.